Johnnis äventyr med bergsfolket.

 Johnni ringde en dag ifrån Thailand och sa att han blivit erbjuden att vandra med bergsfolket från Thailand. Dom skulle vandra över bergen och in i Burma för att fiska. Hmmm tänkte jag, kan det vara något mot att sitta på en av strandrestaurangerna i Huay Yang och känna den svalkande vinden från havet, det är ju både slappare och skönare, i varje fall i min värld. Dessutom så går det väl att fiska från piren om man är sugen på det, fara upp i djungeln där det inte finns vägar att gå på ens. Han fortsatte att berätta att det här var en möjlighet som han fick och som nästan ingen blir erbjuden att göra, allra minst utlänningar fortsatte han och var helt exalterad. Ja, ja, du gör som du vill sa jag, bara du kommer tillbaka igen för vi har kunder som kommer ner till byn snart. Då sa han till mig att han skulle bara vara borta max 3-4 dagar. Här följer nu Johnnis berättelse om när han fick vandra med bergsfolket Karen.

 

Vandringen med Karenfolket

 Jag har lärt känna en del av bergsfolket Karen som håller till i bergen mellan Burma och Thailand. Jag har haft en stående inbjudan på att få följa med på en vandring dit inga turister har varit tidigare. Vandra upp i bergen och in i djungeln i Burma.

 Efter det att jag varit ner till Phuket och lämnat Seagame på gibbonprojektet så kändes det rätt att ta den där vandringen, dels för att kanske få se gibbonapor i det fria och som grädde på moset även få ett äventyr att berätta om för barnen när jag kommer hem till Sverige nästa gång.

En kväll så bestämde jag mig för att åka hem till Naroei för att diskutera hur vandringen skulle gå till och om jag fortfarande hade möjligheten att få följa med dom upp i bergen nästa gång dom skulle dit. 

 Efter det skedde allting väldigt snabbt.

                       Nene och Naroei.

Vi bestämde att vi skulle ge oss av redan dagen efter. Klockan 05:00 skulle alla samlas hemma hos Naroei. Det var viktigt för det skulle bli många timmars vandring första dagen och att vi skulle bli borta i 7 dygn fick jag också veta då. Jag hade egentligen tänkt mig 1-2 dygn bara, men nu har jag fått chansen så jag invände inte mot det utan tänkte. Okey, vi kör på det.

 Gruppen består av Nene, Koht, Johnni, Noj, Naroei gruppens ledar, Bai, Wan fotar.

Fem män och två kvinnor totalt skulle följa med på vandringen.

 

 

 Karen är ett bergsfolk med ett eget språk. Varken burmeser eller thailändare förstår deras språk. Dom flesta av Karenfolket finns i Burma men ca 400 000 har flytt över till Thailand undan militärdiktaturen som råder i Burma.

 Karen har mycket starka familjeband och håller ihop och hjälper varandra i vått och torrt och jag förstår varför man måste hålla ihop ännu mer efter det här äventyret. Har du blivit vän med en Karen så har du en vän för livet.

 Naroei som är ledare ska garantera min säkerhet på vandringen. Det betyder väldigt  mycket för honom. Skulle han komma hem utan mig så skulle han tappa ansiktet för de övriga i Karenfolket och att tappa ansiktet är det sista man vill göra på dom här breddgraderna.

Dag 1...

 Hade kunnat börjat mycket bättre. Jag vaknar med ett ryck... 05:45 visade klockan och jag hade gjort en rejäl försovning. Typisk, jag skulle ju vara hos Naroei klockan 05.00 Fasen då får det bli en snabbfrukost, tänkte jag. Kastade i mig två malaria tabletter till frukost, dom mättade inte speciellt mycket men inte mycket att välja på i det här läget. Upp på motorcykeln och gör en rivstart för att komma snabbt iväg hem till Naroei. Alla är givetvis klara och väntar på mig. Jag förklarar lite skamset att jag har försovit mig, bara dom inte tror att jag kommer att bli till belastning för dom under vandringen nu också, tänkte jag.

 Dom säger inget om det utan ger mig massor av mat att äta. Du kommer att behöva all energi du kan få i dig, säger dom. Efter maten så hoppar vi upp på lastbilens flak som  ska ta oss till berget och snart så står vi vid bergets fot och ska påbörja vandringen.

 Alla har varsin packning på ca 25 kg, även dom små kvinnorna som är med ska bära lika tung packning. Först tänker jag gentlemannatankar att erbjuda mig att bära en av kvinnornas packning. 25 kg är tungt att bära, det vet alla ni som har gjort soldatmarschen i lumpen hemma i Sverige. Men bara efter 50 meter med brant stigning så är dom tankarna som bortblåsta. Gentleman eller inte, det spelar ingen roll. Efter några hundra meter så bränner det i lårens framsida och hjärtat bultar i bröstet... Svetten sprutar redan ur varje por i kroppen.

 

 

 Det här är mycket jobbigare än jag någonsin kunnat  föreställa mig. Packningen är fruktansvärt tung, men jag har bestämt mig för att bita ihop så gott jag kan. Kan dom här människorna som bara är hälften så stora som mig så måste jag med orka med det här.

 

 

Wan

 

 När vi kommer upp på toppen på första berget så stannar vi till lite för här bor en gammal kvinna som heter Mai. Jag har träffat henne tidigare här med Toivo. Jag har med mig två flaskor inhemsk whiskey till henne. Mai blir jätteglad förstås och tror att flaskorna är från Toivo. Jag börjar tro att dom har något kuckelur ihop dom där två. Jag ska ta det med Toivo nästa gång vi ses.

                             Mai och Toivo

  Här hos Mai så blir vi bjudna på rökt bläckfisk, torkad fisk och ris. Kallt vatten att dricka, allt smakar väldigt gott och slinker med lätthet ner i strupen efter att ha gått en bra bit med tung packning. Men snart bär det av igen, klart och tydligt att dom vet vart vi ska första dagen innan vi slår läger...

 

 

 Jag tycker att vi håller ett väldigt högt tempo när vi går och det dröjer inte länge förrän vi går över gränsen och in i Burma. Männen i gruppen har alla varsitt gevär, alla utom jag. Det finns vilda djur men främst är det för om vi skulle stöta ihop med burmesisk militär, säger dom. Vilda djur hade jag ju hoppats på att få se en del men burmesisk militär, nja det vet jag inte om jag vill. Vi fortsätter att vandra in i Burmas djungel och efter någon timme så är det dags för lite kaffe och dopp. Det är varmt så det känns bra att få stanna till för att ta ett litet svalkande bad och tvätta av sig den värsta svetten. Välbehövligt för hjärnan också, den närmar sig kokpunkten när man anstränger sig i värmen och det här är den varmaste tiden på året, april.

 

 Nu säger Naroei till mig att vi måste smörja in skor, strumpor och byxben med ett gift som han har med sig. Det är för att inte blodiglar ska ge sig på oss, säger han. Han fortsätter att berätta för mig att om man låter iglarna suga sig fast så blöder det ymnigt och tar tid att få det sluta blöda. Ja det låter ju inte så bra så jag gör som han säger och smörjer in mig med giftet.

 Jag är redan otroligt trött och vi ska vandra i nio timmar innan vi slår läger för natten hur ska jag orka det?

 Efter en stund hör jag gibbonapornas sång. Fantastiskt att få höra dom i vilt tillstånd men dom är fortfarande väldigt långt bort. Jag hoppas att jag kommer att få se vilda gibbonapor här ute under vandringen, men att dömma av sången så kommer det inte ske idag, det låter för långt bort.

 Vi fortsätter att ta oss allt djupare in i den burmesiska djungeln när Koht stoppar oss. Titta säger han till mig, vet du vad det är? Han berättar att det är spår efter tiger. Han berättar vidare att dom hittar spår efter tiger ganska ofta här uppe men dom har bara sett tiger en gång. Det vore spännande att få se en vild tiger, bara det är på ett lagom avstånd.

 

 

Tigerspår på marken.

 

 Efter ett tag ser vi spillning efter vilda elefanter. Naroei berättar att dom helst inte vill skjuta några elefanter men när han var ung var han och hans bror ute i djungeln och blev attackerade av elefanter och dom kunde inte fly undan utan var tvungna att skjuta sju elefanter.  

 

                       Elefantspillning

 Just nu blir jag bara tröttare och tröttare. Det bränner under fotsulorna och jag känner att jag har fått blåsor på tårna... Och vi har inte gått färdigt första dagen än. Det är varmt, kvavt, fuktigt, snårigt, taggigt och snubbligt överallt. Var är nattlägret? Jag vill bara vila nu för jag har svårt att gå rakt... Ragglar mer eller mindre fram där jag går. Otroligt trött.

 

 Vi tar en vattenpaus och samtidigt försvinner Naroei iväg. Efter 10 minuter kommer han tillbaka och har med sig en sköldpadda som han har fångat... Det här ska bli vår kvällsmat säger han. Jag har hört att det ska vara en delikatess med sköldpadda men jag har aldrig ätit det tidigare så vi får väl se om dom har rätt dom som säger det, tänker jag för mig själv.

 

 

 

 

 

 Naroei säger till mig om vi träffar på människor under vår vandring så får jag inte titta på dom utan bara raskt gå vidare. Jag frågar lite nyfiket vad som kan hända om jag tittar på dom? Han vänder sig mot mig och säger... Då skjuter dom dig. Det räcker som svar, jag fattar galoppen. Jag tänker heller inte argumentera emot för det är jag för trött för. Men man får väl inte skjuta människor hur som helst, inte ens i djungeln, tänker jag.

Jag är inte säker på om han log för sig själv när han vände sig bort, men jag tror inte det.

 

 Mitt vatten håller på att ta slut... När det är slut så blir det till att dricka kokt djungelvatten enda tills vi kommer tillbaka till civilisationen. Lagom när mitt vatten tar slut så har vi kommit fram till det första nattlägret som vi ska sova i. Fy F-n va trött jag är... Det värker i benen, fötterna och axlarna. Jag kan inte eller rättare sagt, orkar inte göra annat än att lägga mig i hängmattan och vänta på att maten ska bli klar.

 Bai lagar i ordning sköldpaddsgrytan med ris och hon kokar vatten och fyller upp mina fyra flaskor som jag ska ha till nästa dags vandring. Bergsfolket dricker vattnet som det är och har inga problem med det.

 Jag försöker att förklara att vi från Sverige har känsliga magar och blir sjuka om vi dricker vattnet som det är. Dom förstår inte det och tycker säkert att jag är gnällig. Dom blir inte sjuka så varför blir en farrang sjuk. Men dom lyssnar på mig och lovar att koka mitt vatten i fortsättningen också.

 Sköldpaddan med kokt ris slank ner också. Jag var för trött för att känna hur det smakade... Får tänka mer på det nästa gång om eller när jag äter sköldpadda hur det smakar.

 Efter 10 timmars vandring ligger jag nu i min hängmatta och lyssnar på alla fantastiska ljud som är runt omkring mig. Det är kolsvart framför mig och precis varje millimeter av kroppen värker och ömmar. Det är så skönt att bara få ligga ner och slippa den tunga packningen, snart somnar jag...